Tips på förlossningsprogram

Tack för alla bra tips jag har fått på förlossningsprogram! Här kommer en lista:

Jordmødrerne - ett norskt program om barnmorskorna på ett sjukhus i Norge. Jag har tittat på flera avsnitt och tyckte att de var riktigt bra. Det kändes som att man får se hur det verkligen går till. Står man bara ut med att det är på norska så är det en riktigt sevärd serie. Tack för tipset Sara!



Ett annat bra tips jag fick var av Andrea, en av tjejerna från föräldragruppen. Hon hade sett ett så fint avsnitt av Sjukhuset där ett ungt par fick sitt första barn. Så otroligt fint och känslosamt, kolla in det!

Jag spelade också in Förlossningskliniken som gick på TV4 Fakta kl 19.05 igår. Tack Cecilia för tipset, det ska jag kolla på ikväll!

Om ni har några fler tips så säg gärna till, är helt inne på sådana här program just nu!

Förlossningsprogram

Jag har fått dille på att titta på förlossningprogram! Jag önskar verkligen att den svenska "En unge i minuten" gick nu, eftersom vi kommer att föda i Västerås på sjukhuset där det spelas in.

Tyvärr så verkar det inte som att det går på tv just nu, så istället tittar jag på samma program från USA. Det är lika fascinerande varje gång tycker jag, och samma historia upprepar sig:

Mamman tar det ganska bra i början, skrattar och skojar lite och andar sig igenom värkarna, sen får hon skitont och skriker, ibland får hon bedövning och då lugnar hon ner sig, annars fortsätter hon skrika och ha ont tills hon plötsligt har en liten bebis. Då blir alla jätte glada och rörda, mamman är plötsligt helt lugn och bara överlycklig. The end liksom.



Och det är väl lite så det ser ut antar jag, vad man än får gå igenom för något i förlossningen så glömmer man det så fort man har sin bebis i sina armar.

Åh vad jag längtar efter den stunden (snabbspolning förbi själva förlossningen bara) när vi sitter där och tittar förundrat på vår lilla dotter. Åh!

Tittar ni på förlossningsprogram?

Andning

Jag har funderat en hel del på boken jag läste, Föda utan rädsla. Där står det hur man ska anda sig igenom smärtan. Jag försökte använda andningen när jag fick kramp i vaden, men jag fick sån panik att det inte funkade och istället gnydde jag och spände mig och flåsade som en hund.

Det står i boken att man ska andas så ljudlöst man kan, och testar man att andas tungt men ändå ljudlöst så märker man att man måste slappna av för att åstakomma det. Så det är nog ett bra tips.

Jag testade faktiskt det när jag gjorde mina övningar på gymmet. Jag är oftast ensam där, och det blir lätt så att man spänner munnen och blåser ut luften ljudligt när man tar i. Andas genom tänderna liksom. Häromdagen kom jag på mig själv med att göra det, och testade då att istället andas så ljudlöst som möjlligt.

Automatiskt slappnar man av mer i ansiktet, öppnar upp munnen lite mer, och vet ni vad? Det blev mycket lättare!! Det funkade verkligen, jag blev inte alls lika trött och anfådd! Jag hoppas att jag kan ta med mig det när det är dags att orka med alla värkar.

Testa skillnaden när ni gör något som är lite halvjobbigt och se vad ni tycker.

Smärta och oro

Usch det här kanske låter fånigt, men den där krampen inatt fick mig lite ur balans. Jag är verkligen inte bra på att hantera smärta.

Jag har hela tiden försökt fokusera på att en värk faktiskt bara varar i ca 60 sekunder, och det borde man ju klara. Men krampen i vaden höll bara i sig i kanske 20 sekunder, och efteråt kände jag mig helt slut. Hade hjärtklappning och kände mig helt uppskrämd.

Jag kopplar ju det här direkt till förlossningssmärtan, eftersom jag inte har någon annan smärta att jämföra med. Det här var det ondaste jag har haft på länge, och jag vet ju att förlossningssmärtan är värre än typ allt. Så hur sjutton ska jag klara den?!

Iof kan det ju vara för att jag inte var beredd, aldrig har haft kramp förut och vaknade av det mitt i natten. Det är inte ett så trevligt sätt att vakna på, speciellt inte när man inte vet hur man ska få bort det. Jag fick panik när det bara blev värre och värre, men så snart jag ställde mig upp så släppte det. Jag har googlat lite nu och tydligen är det brist på kalium som gör att man kan få kramp under graviditeten. Att äta bananer kan tydligen hjälpa, så jag får se till att göra det även om jag inte tycker att det är så gott.

Tack för tipset om att trycka foten mot sänggaveln, jag ska prova det om det händer igen! Kanske kan jag hantera det bättre nästa gång när jag vet vad jag ska göra.
När man har värkar så har man ju massor av dem att träna sig på, haha. Så börjar de väl lite svagt också så förhoppningsvis kan man hitta en teknik som funkar tills de blir mer intensiva.

Ja fy sjutton säger jag bara, har fortfarande ont i vaden och tycker lite synd om mig själv, men jag försöker att tänka positivt ändå.

Trevlig och glad påskhelg till er alla!!

Boken

Igår när jag kom hem från jobbet så låg boken jag skrev om innan, Föda utan rädsla, i brevlådan. Jippi, vad fort det gick!

Jag sträckläste den, och kan verkligen rekommendera den om man vill ha lite tips inför förlossningen. Jag kommer nog att läsa om delar av den sen när det närmar sig.

I det stora hela så inriktar den sig på avslappning och ett accepterande av smärtan. Om man är rädd och spänner sig så blir det hela värre, och det blir en ond spiral. Man får bra tips på andningsövningar, tankeövningar och andra knep man kan ta till för att hela tiden behålla lugnet och på så sätt få en lättare förlossning.

Det stod också att rädslan inför och under en förlossning är naturlig. Man ska inte skämmas för den utan acceptera att den finns där, men lära sig hantera den.

Det finns även ett kapitel med råd till partnern som är med under förlossningen, hur han kan vara bästa stödet och hur han på bästa sätt kan hjälpa till. Det står även i detalj vad det är som händer under en förlossning, vad det är som faktiskt gör ont. Att förstå vad smärtan gör kan också hjälpa för att man ska känna sig tryggare.

Fredagsmys

Jag känner mig inte direkt lugnare efter att ha läst den, det stod aldrig att det inte kommer att göra ont eller att det inte kommer bli svårt. Men jag känner mig mer förberedd, som att jag förstår lite mer vad jag har att vänta, och jag har fått en massa bra tips som jag definitvt ska prova när det väl blir dags.

Läs den vettja!

Att föda utan rädsla

Jag delar vidare av ett tips som sladdisa hade skrivit på sin blogg, boken Föda utan rädsla (hahaha först råkade jag skriva "Döda utan rädsla"!)



Jag har funderat på att köpa en bok om förlossning, och det lät precis som nåt jag skulle vilja läsa så jag gick in och beställde den på en gång!

Det ska bli spännande, hoppas jag också kommer gilla den!

Såhär står det på cdons sida:

Allt fler kvinnor upplever en stark rädsla inför sin förlossning. Samtidigt är den svenska förlossningsvården säkrare än någonsin för både mor och barn.
Susanna Heli har arbetat med att ge födande kvinnor kraft och stöd under hundratals förlossningar. Här har hon valt ut sina fyra mest effektiva verktyg som hjälper dig att undvika stress och rädsla. Med andning, avspänning, rösten och tankens kraft leds du bort från rädsla och mot trygghet och kraft. Verktygen är enkla och kan användas under födandets alla skeden. De gör förlossningen till en stärkande och positiv upplevelse både för den födande kvinnan och för hennes partner.
Föda utan rädsla passar dig oavsett om du är förstföderska eller omföderska, om du väljer att ha bedövning eller föda helt utan smärtlindring, om du är mycket rädd eller bara vill vara förberedd.

När jag ändå är inne på boktips så kan jag tipsa om boken "Handbok för gravida" som jag fick låna av en kompis. Den är skriven som från en tjejkompis till en annan, och tar på ett roligt och lättsamt sätt upp alla de här "pinsamma" grejerna med en graviditet.

Sen märks det att det inte är en svensk bok, då vissa saker inte är likadana här, men jag lärde mig faktiskt ett och annat med att läsa den.Framförallt att allt är normalt, och man är inte ensam om någonting!

Jag fattar inte vad smärta är

Jag har börjat se fram emot förlossnigen. Visst jag är rädd för smärtan och kan inte fatta hur man ska kunna få ut en hel bebis ur sig men samtidigt så längtar jag ju såklart tills vi får träffa vår dotter!

Jag ser på något konstigt sätt fram emot att testa olika tekniker för att ta mig igenom värkarna. Ja konstigt det där, jag har nog inte fattat hur ont det faktiskt gör. Det är omöjligt att tänka sig när man aldrig varit med om det sortens smärta. Jag kommer nog inte vara så tuff när jag väl är där.

När folk säger att det verkligen gör skitont med värkar, ja jag har just nu svårt att få in det i huvudet. Ont hur liksom? Hur känns det? Jag fattar inte. Svider det? Är det som en kramp? Bultar det? Varför gör det ens ont när man öppnar sig?

Någon som kan förklara ingående hur en värk känns?

Jag är mer rädd för att pusha ut bebisen, det kan jag fatta att det måste göra sjukt ont!!

Jag skulle vilja att man kunde få "prova på" en riktig värk så man visste vad man hade att vänta sig lite mer. Iof kanske det skulle avskräcka en totalt, men jag är som jag sagt innan en sån som verkligen vill ha all info jag kan få.

Nej just nu känns det ganska ok att tänka på förlossningen faktiskt, eller i alla fall värkarna, men det kommer nog hinna ändra sig 100 gånger än.



Aj



Fejkade värkar

På föräldragruppen fick vi träna lite på hur man andas genom en värk. In genom näsan, ut genom munnen. Långsam och djupt ner ifrån magen när värken börjar, sen andas man snabbare och högre upp i bröstet när den stiger och när värken är på topp andas man jätte lätt och snabbt. Sen sjunker smärtan igen och då andas man långsammare och djupare igen. Så man följer värken med andningen.

Jag vet inte om det hjälper, jag har ju aldrig haft en värk. Jag tänker inte hänga upp mig stenhårt på en teknik, utan jag kan tänka mig att prova mig fram under förlossningen för att se vad jag tycker ger bäst resultat.

Jag försöker passa på att träna om man till exempel slår i tån eller knät eller så. Istället för att hålla andan och spänna sig så försöker jag aaaaandas genom smärtan. Och det hjälper faktiskt!

För att träna på att andas rätt fick killarna på föräldragruppen sitta bredvid sina respektive och nypa oss i benet, hårdare och hårdare för att föreställa en värk. Hahaha vad fånigt det kändes, när vi kom till toppen av "värken" så började jag bara skratta! Hahaha stackars killar de var väl livrädda för att de skulle få äta upp det där efteråt!

Lyckad förlossning

Bara en snabb notis för förlossningsrädda... Kvinnan som vi köpte barnmöblerna av tittade avundsjukt på min mage innan vi åkte (hon var huuur trevlig som helst). "Åh tänk vad mycket magiskt ni har framför er!", sa hon.

Hon sa att föda barn var det underbaraste hon har gjort, hon har fått två och skulle kunna göra det tio gånger till.

Så med den positiva kommentaren önskar jag god söndagkväll!!

Alltså förlåt men....

En bebis väger alltså typ 3-4 KG när den kommer ut, och är ca en halvmeter lång. What the!???
Hur ska man hur kan man hur skulle det hur.. hur går det till!??
CIDER är typ den storleken!!

(Okokok jag ska sluta jag lovar! Det kommer gå BRAAAA blablablablablabla!)

Föräldraträff - Förlossningen

Igår på föräldraträffen pratade vi om förlossningen. Precis vad jag har gått och tänkt på de senaste veckorna, så det var skönt att få prata om det i grupp.

Jag tror att efter att jag verkligen har fått tänka igenom allt och läst på massor så kommer jag nog kunna släppa det tills det börjar närma sig. Det är ju ändå ett bra tag kvar, över fyra månader. (Eller herre gud, fyra månader går ju fort! Shit!)

Jag tror att man måste få processa all information man får, för att sen acceptera och släppa det.

Igår gick barnmorskan Anna igenom hela förlossningsskedet steg för steg. Det mesta visste man sen innan. Det som var nytt för mig var hur lång tid det tar att återhämta sig efteråt, att man får efterverkar och kan blöda upp till sex veckor efter förlossningen. Okeeeej. Det visste jag inte, men då vet jag (!!!).

Ett tips hon gav var att mamman själv ringer in till förlossningen när det är dags. Pappan vill ju såklart gärna hjälpa till när mamman har ont, men det är lättare för personalen att avgöra hur pass långt det har gått om de får prata med mamman själv.

Såhär glad kommer jag nog inte vara då!

Papporna fick gå in i ett annat rum och prata med en pappagruppledare. Det tycker jag är hur bra som helst, att de får information som är riktad till just dem. De hade pratat lite allmänt igår, om hur livet kommer ändras och så, och nästa gång kommer de gå in mer på förlossningen.

Jag gillar våra föräldraträffar. Det känns som alla börjar våga ta för sig och prata lite mer, och det är intressant att lyssna på andras erfarenheter och frågor.

Pappan och förlossningen

När det kommer till en graviditet/förlossning så ligger det väldigt lite fokus på pappan. Det är inte många som frågar hur han mår, om han är nervös eller rädd eller om det är något han undrar över. Ändå är det han som förväntas finnas där som en klippa, någon som tar hand om en under graviditeten och finns som ett lugnt stöd under förlossningen.

Jag kan tänka mig att det är fruktansvärt stressande och läskigt att stå vid sidan om på en förlossning och inte riktigt veta vad som förväntas av en. Det är ju ändå hans barn som ska födas, av hans älskling som kommer att gå igenom något så smärtsamt så att hon kanske helt stänger honom ute.
Eller svär och skriker åt honom när han försöker hjälpa till.

Jag vill ha James där, utan tvekan! Jag behöver honom där när det är dags, så vi kan gå igenom det tillsammans. Jag kommer vara rädd och ha ont och då är han den jag vill ha hos mig. Jag ser dock inte fram emot att han ska se mig i den situationen, med allt äckel och skit som hör till en förlossning. Jag vill inte att han ska stå där nere och titta när bebisen kommer, för usch det skulle nog avskräcka många och jag vill inte utsätta honom för det. Jag vill ha honom uppe hos mig. Jag vet att han kommer att vara ett underbart stöd.

Pappan förväntas hålla reda på allt medan mamman ska föda. Köra till sjukhuset, hålla handen, prata med barnmorskor och doktorer, passa upp på mamman och samtidigt vara lugnande och trygg.

Man måste se till att ta hand om sin partner, prata med varandra om hur man känner och se till att han vet vad man förväntar sig av honom. Det är en lika stor dag för oss båda.

James med sin systerdotter Lily

Inför förlossningen

Som jag har skrivit om förut så tycker jag om att ha mycket information innan förlossningen. Jag fick en jätte bra bok av min kompis Madde. Det är en bok om graviditet och förlossning, men berättat som från en tjejkompis till en annan. Alla äckliga detaljer frontas.

Först blev jag chockad och förskräckt av vissa saker som kan hända (bajs, spyor), men sen kände jag ändå att jag vill veta! Jag vill vara förberedd på alla konstiga och äckliga och läskiga saker som kommer hända. Om det då gör det så vet man att det är normalt och ingen fara.

Här är min bild av förlossningen, sammanfattat med alla tips jag har läst mig till:

Först börjar värkarna, och då ska man ta en värk i taget och försöka att inte tänka framåt alltför mycket. Kanske ta ett bad hemma eller försöka ta en promenad. Bara försöka klara nästa värk, inte få panik, och försöka slappna av mellan dem. En i taget.

Sen åker man in till sjukhuset, och då kan man ta med sig en kudde i bilen som man kan bita eller skrika ner i när det gör ont. Fortfarande tar man en värk i taget, acceptera smärtan och tänk inte på att det kommer bli värre.

När man kommer till sjukhuset kommer den värsta biten tror jag. Man får vänta vänta vänta, en del tar lavemang och ett bad. Man suger på lustgasen och försöker uthärda värkarna bäst man kan. Där kan det nog bli frustrerande om man känner att det aldrig händer nåt, men fortfarande måste man försöka ta en värk i taget. De blir värre, man börjar tappa orken, men man måste skjuta bort alla tankar som "jag klarar inte det här". Försök istället att acceptera att det gör ont att föda barn. Kanske tar man epudural nu, jag vet inte riktigt hur jag vill göra där.

Efter en lång väntan är det dags att krysta. Folk beskriver det som att vara riktigt dålig i magen och känna ett tryck som att man måste gå på toa. Och tydligen är det precis samma känsla "like you are taking a big shit" sa James mamma. Haha!

Där fick jag följande tips: jobba med smärtan! Det enda sättet att få slut på den här är att få ut bebisen, så möt smärtan och använd den. Kämpa fysiskt för att få ut den brinnande fotbollen (som någon har beskrivit det!). Många säger att det här är den lättare delen, eftersom man faktiskt aktivt gör någonting istället för att bara ligga och ha ont.

Så, tjohej så är det över.



Så får man en sån här.

Bild från se.babycenter.com

Det här är alltså min bild av det hela, men man vet ju aldrig hur det kan gå. Jag kommer vara livrädd, det vet jag, men samtidigt känner jag mig mer och mer redo. Det handlar bara om en eller kanske två dagar i livet, sen är det över.

En del är förvånade över hur lätt det ändå gick, och en del tyckte att det var värre än de hade kunnat föreställa sig. För vissa gick det så snabbt att de knappt hann fatta det och andra blev hemskickade när de trodde att det var dags. En del tycker bara det var en magisk upplevelse, medan andra minns allt som i en dröm.

Det alla berättelser har gemensamt är att så snart bebisen är ute så är smärtan borta, och allt var värt det.

Dyktekniken

Hittade en väldigt intressant artikel som något som kallas dyktekniken som man kan använda under värkarbete.

I stort sett innebär det att man slappnar av och följer med i värkarna, låter sig dras med som i en stor våg. Istället för att streta emot så går man ner i värken, känner efter hur det känns.

Jag har läst en del förlossningsberättelser där folk har använt den och tycker att det funkar. Otroligt intressant!

Definitivt något att testa (tillsammans med smärtlindring för min del)!

Förlossningsberättelser

Jag älskar att läsa, och jag tycker om att ha mycket information om saker och ting. Jag är inte en av dem som vill tänka så lite som möjligt på förlossningen - nej jag vill veta precis vad jag har att vänta mig! Alla olika scenarion, även om det är läskigt.

Nio månader är en bra sida med en massa information. Jag tycker den bästa förberedelsen inför förlossningen är att läsa om andra som har gått igenom det. Allas berättelser är olika, och jag får för mig att om jag har hört talas om alla konstiga saker som kan hända så behöver jag inte bli så rädd om det sen händer mig.

Längst ner på den här sidan finns det en massa olika förlossningsberättelser för de som är intresserade.

En sak man kanske inte behöver göra är att läsa om graviditeter eller förlossningar som gått fel. Nej usch det vill inte jag göra i alla fall. Ingen mening med att skrämma upp sig själv onödigt mycket.

Läs den här om ni är nervösa, jag gillar den!

Förlossning

Just nu känns det inte mer verkligt att jag ska föda än vad det gjorde innan jag blev gravid. Det känns väldigt långt bort, overkligt och jag har väldigt svårt att se mig själv i den situationen.

Det var som när jag åkte till England första gången, och jag visste att de körde på vänster sida. Ändå blev jag chockad över att se att de verkligen gjorde det! Så kommer det nog bli. Jag vet att jag måste föda fram den här bebisen, men ändå så kan jag inte fatta att det verkligen kommer bli så.

Jag hatar smärta, jag är inte bra på att ta smärta och jag kan tänka mig att jag kommer att tycka fruktansvärt synd om mig själv. Jag som aldrig ens har haft ont i magen. Nej än så länge ignorerar jag faktumet att jag måste få ut den här bebisen, och koncentrerar mig på att få in i mitt huvud att det faktiskt är något som växer där inne. Jag vill ha ultraljud nuuuu!