Jag vill springa

Åh vad jag saknar att springa. Jag har sånt lust att bara sticka ut och prova om det funkar, men jag vet inte om det är en så bra idé? Med tanke på att jag har fått ont de senaste gångerna, och även känner av samma onda när jag bara tar en liten promenad. Så farligt är det inte, mer obekvämt, men jag vill inte göra det värre.

Imorgon ska vi på vår första föräldragrupp! Vi missade den förra veckan eftersom vi var i England, så de andra har redan varit en gång. Det ska bli väldigt spännande att se vad det finns för folk i Kungsör, jag hoppas på att vi kan skaffa oss lite nya bekanta i vår lilla stad.

Jag tänkte passa på att fråga barnmorskan då om vad hon tror om löpningen. Tror hon inte att det kan bli värre så tänker jag nog testa att ta en liten tur till helgen.


Mina springskor saknar mig

Promenera

Jag och James har börjat gå promenader tillsammans. Det är så himla mysigt, ett perfekt sätt att umgås och prata med varandra utan någonting som stör.

Vi har några rundor i Kungsör som vi brukar gå, de kan ta allt mellan 40 minuter och 2 timmar beroende på hur mycket tid vi har. Det är perfekt, särskilt när jag blir lite större och inte kan springa alls längre.

Igår tog jag stavarna och så gick vi en runda på 5 km på 48 minuter, det tyckte jag var duktigt! Bra fart hela vägen och den här gången fick jag inte ont! Hoppas det kan börja funka, jag måste få röra på mig annars blir jag galen.

Stavgång

Eftersom jag på senare tiden har fått ont både här och där av att springa så provade jag i fredags att gå med stavar.

Det är inte som löpning, men det känns ändå att det är bra träning. Däremot känns det som att man behöver gå lite längre än de 30-40 minuterna vi brukar springa på lunchen för att få ut lika mycket av det.

Det kändes bra, men efteråt så fick jag ont IGEN! Fast jag GICK! Ont i ländryggen och ner i benet. Skit, ska jag inte ens kunna gå nu? Det gjorde dock inte lika ont som efter löpningen, så jag får väl testa det här ett tag och se om det blir bättre.

Det går nog inte längre

Jag tror faktiskt inte att jag kan springa så mycket längre till, och det smärtar mig. Jag trodde att jag var tuffare än så, en av de personer som skulle kunna springa ändå fram tills de föder typ.

Promenader i all ära, men min älskade löpning har jag väldigt svårt att ge upp. Bästa träningen jag någonsin har provat, och jag tycker att det har börjat gå lättare igen efter en tung period.

Varje gång jag har sprungit på senaste tiden har jag fått så jäkla ont i nedre delen av ryggen/höfterna, och det har inte blivit bättre fast jag har gett det flera försök nu. I onsdags så fick jag även ont i nedre delen av magen. Inte på något sätt så att det känns som att det är någon fara, utan mer som att det skaver mot höftbenen på något konstigt sätt.

Jag hatar att stretcha

Hur som helst så kanske jag snart måste se mig besegrad. Imorgon skulle vi ha sprungit, men jag tror att jag ska låna mammas stavar och se hur det är att gå med dem istället. Se om det funkar bättre, i så fall är det ett bra alternativ. Jag måste få röra på mig annars blir jag rastlös.

Blir bebisen sjösjuk när jag springer?

Jag håller som jag skrev innan fortfarande igång med löpningen. Jag tänker göra det så länge det bara går, eftersom det får mig att må bra, orka mer, och förhoppningsvis återhämta mig fortare efter att bebisen kommer ut.

Jag höll upp några veckor över jul och nyår, men nu känns det som att jag är back in the game. Inte riktigt som vanligt, men så gott som. Jag började med några kortare turer, men nu är jag tillbaka till våra gamla vanliga vinterrunda på 6 km.

Idag sprang jag en runda på 6,5 km fast det var väldigt nära att jag vek av tidigt där ett tag, för jag fick sån kramp under fötterna. När jag tagit av mig broddarna och knytit om skorna blev det dock bättre.

Jag tycker att jag får lite mer "men" efter att jag har sprungit nu. Jag vet inte om det beror på graviditeten eller på att jag höll upp ett tag. Ont i vristerna och nedre delen av ryggen, och lite i höfterna. Det brukar kunna göra lite ont när man inte har rätt muskler för att springa, men så länge höll jag ju inte upp. Jag vet inte, får jag för ont får jag kanske tänka om med löpningen, men än så länge kör jag på.


I höstas provade jag på barfotalöpning. Det hade jag fortsatt med om det inte hade blivit vinter och skitkallt i backen.

Idag såg det ut såhär i skogen i Eskilstuna



Att springa när man är gravid

Lite i samma anda som att man fortfarande kan rida när man är gravid, så tycker jag att man kan fortsätta springa om det är det man vill. Jag tycker att det är helt upp till var och en, mår man bra av att springa och är van vid det så ser jag ingen anledningen till att sluta.

Jag har sprungit tre gånger i veckan i flera år. Vi är ett gäng på jobbet som brukar springa på lunchrasten. Mellan 5 och 10K brukar vi avklara. Jag har sprungit några smålopp, men har aldrig känt mig manad att springa längre. Jag springer för att det får mig att må bra och jag tycker det är en fantastisk träningsform.

Jag springer fortfarande, men jag känner motvilja mot att ta ut mig på samma sätt. Jag vet att det inte är farligt, men jag vågar faktiskt inte ta i så jag blir riktigt trött. Jag tycker det känns obehagligt att spänna magen för mycket, och det är är jätte läskigt att få håll, även om jag vet att det inte är en smärta som betyder att nåt är fel. Det är bara inte värt det. Samtidigt så vill jag hålla igång eftersom jag mår bra av det. Jag tror inte alls att det skulle vara bra för mig att bara ge upp all träning och sätta mig i soffan i ett halvår.

Så jag springer, men jag tar det väldigt lugnt. Jogga är mer rätt ord. Häromdagen sprang jag 4K väldigt långsamt, och jag fick verkligen tvinga min hjärna att fatta att det är ok! Det är ok att inte springa fort eller långt, 4 kilometer är bättre än ingenting och känner jag att jag vill jogga sakta så gör jag det. Om det är någon gång i livet som jag får ta det lite lugnt så är det väl ändå nu? Jag måste nog bara få in det i huvudet.

Jag och James har börjat ta promenader tillsammans, vi var ute i över två timmar i helgen och häromkvällen tog vi en rask promenad på 7 kilometer. Det är väl så jag får göra, jogga lite lätt och komplettera med promenader. När jag blir för tung för att jogga så blir det bara promenader och när (om) jag blir för tung för det så får jag väl cykla, eller ge upp och sätta mig i en solstol, för då lär det ju vara sommar.

Lite rörigt inlägg men jag skriver bara som tankarna kommer.

Tess och jag värmer upp för ett lopp i Köping.
Det lustiga är att Tess nu ska ha barn ungefär samtidigt som mig!