Blond, lockig och blåögd?

Jag ser hela tiden framför mig en liten blond, lockig och blåögd tjej när jag tänker på vår dotter. Antagligen för att jag själv är det, haha!

Både jag och James har lite lockigt hår, och båda var blonda som barn. James har emaljerade ögon och jag har blå, och jag har hört att den "klaraste" färgen tar över. Så ja jag har räknat ut hur vår dotter kommer se ut helt enkelt, hahaha!

Det roliga är ju att det kan bli helt tvärt om! James är ju mörk nu, hans föräldrar har mörkt hår och min pappa hade svart hår när han var ung. De flesta på min pappas sida har mörkbruna ögon. Så det kan lika gärna bli en mörkhårig liten tjej med bruna ögon!

Jag är inte speciellt lik mina föräldrar och det tycker jag inte James heller är, så det är inte alls säkert att hon kommer se ut som någon av oss. En blandning men en alldeles egen.

Åh vad jag längtar tills vi får lära känna den här lilla figuren, jag är så nyfiken!


Pappa som liten



Den konstanta oron

Varje gång jag får en spark följs det av en känsla av lättnad. Åh vad bra, hon är ok! Om jag inte känner något på några timmar kommer oron krypande, och jag buffar lite på magen för att få respons.

Sorry tjejen att jag väcker dig hela tiden, det kommer nog bli samma om du är tyst för länge när du är född också tyvärr.

Den här ständiga oron, följt av lycka och lättnad varje gång hon sparkar. Upp och ner som en berg- och dalbana flera gånger per dag.


Foster i vecka 23, hon är en riktig bebis nu!



Varje dag sker små under

Herre gud vad humöret går upp och ner när man är gravid. Jag är sur och glad om vartannat! Just nu är jag glaaaad tjoho!

Jag är glad för att jag mår bra, för att jag har min James, för att bebisen mår bra. Ja för allt jag har. Jag är så tacksam.

Hur kan det bara bli precis som man hoppas att allt ska bli? När jag träffade James trodde jag nästan att det var för bra för att vara sant, men det var det inte. När vi tog den stora risken och flyttade till Sverige för att vi hade en vision om hur livet skulle kunna se ut - och så blir det så! Precis som man har tänkt sig. När vi bestämde oss för att försöka skaffa barn så funkade det! Hur kan man ha sån tur?

Alla jag känner är friska och mår bra, vi har jobb där vi trivs och vänner och familj som bryr sig om oss. Vi har varandra och vi har vår lilla dotter som ligger i magen och bara mår bra.

Tacksam och glad är jag.

Och så lite peppar peppar över hela det här inlägget!

Vår svengelska bebis

Tack för all feedback och alla kommentarer när jag skrev om språk, jag upskattar det verkligen! Det är otroligt viktigt för mig att bebisen verkligen får känna att den är halvengelsk, och då är språket steg ett.

Vår tanke har varit att vi ska prata engelska hemma och svenska när vi går ut någonstans. Det var så vi gjorde när James först flyttade till Sverige för 3,5 år sen, men sen har vi gått över mer och mer till Svenska. Nu pratar vi svenska med varandra 90% av tiden.

Det är otroligt bra för James, men sämre för mig som då istället känner att jag glömmer bort min engelska! Accenten sitter, men jag glömmer ord och stakar mig ibland. Det gör även James på engelska nu för tiden! Det är som att det bara får plats ett komplett språk i hjärnan i taget, och även ens modersmål kan bli haltande om man pratar ett annat språk för mycket. Det känner kanske ni som bott utomlands i många år igen.



Det jag är lite orolig över med våran idé är att vi utan att tänka på det kommer att gå över till svenska, och som Sofia kommenterade så är nog det viktigaste att vara konsekvent i det man bestämmer sig för.

De flesta som har erfarenhet av det här säger att det bästa är att föräldrarna pratar sitt modersmål med barnet. Jag tror dock att det skulle vara svårt för James att prata engelska med bebisen när den är liten, medan han pratar svenska hela dagarna och med mig. Då vore det nog lättare att vi båda gick över till engelska.

Hur som helst så ville jag bara tacka för alla goda råd, de har fått mig att tänka till! Vi ska sitta ner i lugn och ro och komma fram till det bästa sättet för oss.

25 juni 2011

Tjockis

Jag vet aldrig riktigt hur jag ska reagera när folk skämtar om min vikt, eller säger typ "vad tjock du har blivit!"

Vaddå tjock? Var då? Rumpan, ansiktet, låren? Hallå, jag har gått upp TRE KILO, jag är inte tjock på nåt sätt! Så reagerar min lilla hjärna, även om jag vet att det inte är vad de menar.

Nej jag föredrar "vilken stor mage du har fått" eller "oj vad magen har växt".

Jag slipper nog det där snart dock, för när jag verkligen blir en tjockis (efter förlossningen och så) då kommer nog inte folk våga säga det till mig längre. Ha-ha!

Gravid = Självisk?

Jag har hört att gravida ofta kan bli lite själviska, särskilt i slutet på graviditeten. Jag kan tänka mig det. Det är så mycket som händer i kroppen och man är säkert nervös inför förlossningen, tung och trött och kanske inte riktigt på topp.

Så är det ju den sista chansen man har i livet att vara självisk, snart kommer det en ny liten person som kommer bli viktigare än du själv.

Jag ska verkligen försöka att tänka på det, men senast häromdagen skev jag följade i ett mail:

"Allt är bra med mig tack, jag hoppas det är detsamma med mig!".

Hoppsan. (Älskling, ha tålamod med mig snälla!)

Trött tjej





Minnen som sitter kvar

Jag minns jätte mycket från när jag var liten. Jag har hur många minnen som helst från dagis - vad jag gjorde, hur jag tänkte och vilka jag lekte med.

Jag hoppas att jag kan hålla kvar vid det, så jag fortfarande minns hur jag resonerade när vårt barn blir så pass stort att det börjar på dagis. Det är väldigt annorlunda mot hur en vuxen tänker.

När jag var arg och inte ville gå till dagis, och höll i mig i garderobsdörren hemma så mamma och pappa var tvungen att bända bort fingrarna och tvinga på mig kläderna så tyckte jag inte att det var jag som var dum. Nej det var ju dom som inte fattade någonting! Jag ville vara hemma och mysa med mamma och pappa, och de skulle absolut iväg och jobba!

Jag tyckte aldrig själv att jag var jobbig eller dum, det var alltid de vuxna som inte förstod mig. Jag vet väl bäst själv, låt mig bara göra det jag vill så kommer jag att vara nöjd. Så frustrerande det kan vara att vara barn och det är alltid någon annan som vet bättre.

Jag kommer till och med ihåg när jag var så liten att jag knappt kunde prata. Då hände det ofta att man gjorde något fel utan att förstå att det var fel. Så blev man tillsagd, men man var för liten för att förklara hur man egentligen hade tänkt. Man blev bara ledsen istället, eller arg.

Så jag hoppas verkligen att jag kan ta till nytta av mina starka minnen från barndomen, för att förstå mitt eget barn bättre.

Liten jag

Ful och tråkig

Jag får ofta den här känslan vid den här tiden på året. Jag känner mig ful och tråkig. Blek, glåmig och torr. Inte så konstigt kanske när man inte sett solen sen i oktober. Håret är orangeaktigt med utväxt. Snart sväller väl ansiktet upp också så man ser svullen ut till råga på allt.


Missnöjd tjej

Jag har hört att man inte ska sola när man är gravid, stämmer det? Tydligen kan man få pigmentfläckar som sen är svåra att få bort. Det vill jag ju inte, då är jag hellre blek tills bebisen kommer. Blek och fugly.

Språk

Vår bebis kommer att vara halvengelsk. Även om han kommer att växa upp som ett svenskt barn så kommer han ändå alltid ha hälften av sin släkt i england (eller hon då, jag kallar honom han så länge).

England är en del av mig, och så klart i ännu högre grad en del av James. Därför är det väldigt viktigt för oss att den tar del av sitt engelska arv, och att den lär sig att prata språket redan från början. Annars kommer den inte kunna prata med sina farföräldrar, faster och kusiner mm!

Tanken är att vi ska gå tillbaka till vad vi gjorde i början när James först flyttade hit. Vi pratade svenska så fort vi var ute någonstans, men hemma pratade vi engelska. Så får vi se till att åka till England så ofta vi kan, prata med släkten i England ofta, läsa böcker och se filmer på engelska, och så klart ha mycket besök från England.

Lätt att säga men det kommer nog bli svårt att gå över till att prata engelska hemma när vi numera nästan bara pratar svenska. Man kommer säkert tycka att när den är bebis spelar det ingen roll, men de börjar ju känna igen ljud redan i magen så jag tror att man får vara väldigt noga med det där.

Om det är någon som har några tips så uppskattas det! En annan sak, hur undgår man att de får en svensk brytning??

Oro

Tydligen är det väldigt olika vilken vecka man börjar känna bebisens rörelser. Jag har känt hur det fladdrar till några gånger, men nu var det några dagar sen. Då börjar jag såklart oroa mig. Hallå? Är du ok där inne? Ge mig ett tecken!

Såhär ser bebisen ut i vecka 17
Han kanske sover?

Jag läste någonstans att man kan dricka kallt vatten då de kan känna av temperaturskillnaden och försöker flytta sig bort från det kalla. Om det är sant vet jag inte, men jag hällde i alla fall i mig ett stort glas iskallt vatten, så jag nästan fick kramp i halsen. Och jag tyckte att det fladdrade till lite, men som vanligt kan jag inte vara helt säker. Det är såååå himla svagt jämt. Det är typ som när man tror att mobilen vibrerade och man fick ett sms, men så tittar man och det var inte det. En modern liknelse.

Nej nu vill jag ha bevis på att allt är bra, och jag längtar verkligen till ultraljudet nästa vecka!



Här dricker jag vin i Hyde Park. Det var ett tag sen dock.



Så nu ändras livet för alltid...

- Du inser väl att ert liv aldrig mer kommer att bli detsamma nu, sa James pappa när vi firade nyår med dem i Sälen.

Ja, det gör jag. Jag inser vad det innebär att ha barn. Hur man kan undgå att höra historier om alla sönderstressade småbarnsföräldrar? Jag tycker (sticker ut hakan) att man hör mycket mer negativt om att ha småbarn än positivt. Länge tänkte jag "men varför SKAFFAR folk barn då, om det nu är så farligt? Och inte nog med det, de skaffar flera!"

Jag har dock funderar på det här (under flera år), och kommit fram till att folk gillar att klaga. Det inkluderar mig själv! Man kommer sällan tillbaka efter en springtur och babblar om hur bra det kändes. Man klagar hellre på att det var jobbigt i uppförsbacken, att man fick lite ont i knät, att det blåste kallt. Inte att det sen gick lätt i nedförsbacken, att solen sken och att man såg en fin fågel.

Nej man måste få spy ur sig, och det gör man ju inte till sina barn, utan till andra vuxna. Alltså pratar småbarnsföräldrar om hur trötta de är, hur mycket tvätt det blir, hur lite tid man får över. Att man saknar sovmornar. Det måste man ju få göra också, klaga.
Sen går de hem till sina älsklingar, sina små ögonstenar, som de egentligen tycker är det mest fantastiska som någonsin hänt dem. De kan inte ens tänka sig livet utan dem, även om de ibland tänker tillbaka på tiden när de kunde sitta och äta frukost i lugn och ro. Det har jag kommit fram till, rätta mig om jag har fel.

Anledningen till att jag faktiskt har lite koll på hur det är att ha barn är att jag har varit au pair. Alltså bott hos en familj i England och tagit hand om deras barn. Där tror jag på ett sätt att man får allt det negativa med barn, utan så mycket av det positiva som det säkert är att vara förälder. Trots att "mina" två tjejer var jätte gulliga egentligen, och vi hade kul ibland, så tyckte jag att det var så otroligt tufft. Att vara ansvarig för någon annans två barn, reda ut syskonrivalitet, bråka om läxor och sovtider. När man är 18 år. Det fick mig att rygga flera steg tillbaka i tanken på att skaffa egna barn. Jag har aldrig känt att jag aldrig vill ha barn, men då bestämde jag mig för att jag definitivt ville vänta en hel del år innan det var dags för mig själv. Och det gjorde jag ju.

Även efter att jag träffade James, vi flyttade ihop och efter tre år tillsammans så köpte vi hus. Även då kände jag att jag inte var redo. Det var fortfarande för mycket jag ville göra. Resa lite, komma igång med ridningen igen, bli fit, festa, åka skidor.

Allt det gjorde jag under våra första år i Sverige. Efter att ha varit ganska ensam i England njöt jag av mina vänner och av att vara hemma igen. Vi renoverade huset, vi reste och vi gifte oss. Umgicks med varandra. Reste lite till.

Sen var jag redo. Verkligen redo! Och exalterad över att påbörja ett nytt kapitel i livet. Den här bebisen kommer efter år och år av planering och eftertanke.

Så ja, jag vet att livet kommer att förändras, och jag är redo!