Minnen som sitter kvar

Jag minns jätte mycket från när jag var liten. Jag har hur många minnen som helst från dagis - vad jag gjorde, hur jag tänkte och vilka jag lekte med.

Jag hoppas att jag kan hålla kvar vid det, så jag fortfarande minns hur jag resonerade när vårt barn blir så pass stort att det börjar på dagis. Det är väldigt annorlunda mot hur en vuxen tänker.

När jag var arg och inte ville gå till dagis, och höll i mig i garderobsdörren hemma så mamma och pappa var tvungen att bända bort fingrarna och tvinga på mig kläderna så tyckte jag inte att det var jag som var dum. Nej det var ju dom som inte fattade någonting! Jag ville vara hemma och mysa med mamma och pappa, och de skulle absolut iväg och jobba!

Jag tyckte aldrig själv att jag var jobbig eller dum, det var alltid de vuxna som inte förstod mig. Jag vet väl bäst själv, låt mig bara göra det jag vill så kommer jag att vara nöjd. Så frustrerande det kan vara att vara barn och det är alltid någon annan som vet bättre.

Jag kommer till och med ihåg när jag var så liten att jag knappt kunde prata. Då hände det ofta att man gjorde något fel utan att förstå att det var fel. Så blev man tillsagd, men man var för liten för att förklara hur man egentligen hade tänkt. Man blev bara ledsen istället, eller arg.

Så jag hoppas verkligen att jag kan ta till nytta av mina starka minnen från barndomen, för att förstå mitt eget barn bättre.

Liten jag