Mammor

Aldrig förut har jag tänkt på hur många mammor det finns! Plötsligt är de överallt, och alla har de gått igenom det som jag har påbörjat nu. Fantastiskt! Och så många det finns att fråga!

En av dem är Tess. Hon bor bredvid stallet där Corvette står, och vi har ridit en del tillsammans. Eftersom hon ska ha barn samtidigt som mig så blir det en hel del sms till henne. Det är nämligen hennes tredje barn, så hon har ju lite rutin på det här. Vi går hos samma barnmorska och kommer antagligen få barn ungefär samtidigt, och det är riktigt roligt att jämföra utvecklingen.

Så har jag Madde som har två små pojkar, av henne har jag fått en massa bra tips, samt en massa mammakläder som kommer väl till användning! Jag fick även låna en superkul gravidbok, där de tar upp alla aspekter av en graviditet som en läkare kanske inte tar upp. Kul är den, och väldigt bra!!

Jag har även en två nära jobbarkompisar som har småbarn, och är det något jag akut kommer att tänka på på jobbet så finns de tillhands.

Otroligt vad mycket de här mammorna vet, och vad de har gått igenom. Att det inte syns på dem?
Man är ju lite magisk när man är mamma, jag ser upp till alla mammor på ett helt nytt sätt.

Skagenröra!

Jag hittade ett underbart och enkelt recept på skagenröra på http://www.juennifer.com/. Det är för övrigt en väldigt rolig blogg av en tjej nere i Skåne som verkar ha en hel del humor. Och bra recept!

Jag testade det hemma och James tyckte att det var det godaste jag någonsin hade lagat till honom! Hahaha!

Så enkelt:

* Färdigskalade räkor
* Finhackad rödlök
* Finhackad gurka
* Majonäs
* Dill
* Citronjuice

Blanda blanda blanda, sen på med några droppar citron och dill (fast jag glömde dillen). Sen serverade jag det med ett kokt ägg på sånt där hembakat bröd som de bakar på ICA. Fantastiskt gott!!

Originalreceptet hittar ni här.

Cravings

Vad konstigt det är med att vara gravid! Det förändrar en, det är som att det är någon som tar över ens kropp. Eller ja det är det ju. Kanske är det bebisens preferenser som kommer fram?

För plöstligt gillar man inte samma saker som man vanligtvis gör. Jag som älskar choklad har knappt rört det sen jag blev gravid. Jag blir inte sugen på godis, utan på ett stort glas kall mjölk! (Perverst enligt mina kompisar Emmi och Elina.)


Bild från en kryssning för nåt år sen, Elina och Emmi förklarar varför det är perverst att dricka mjölk.

Mitt sötsug är borta, helt borta. När man äntligen har en ursäkt att trycka i sig en massa gott så vill man inte ha (!!). Inget godis, inga efterrätter. Det enda jag kan tycka är lite gott är glass, som ju är lite som mjölk i fast form. Fet mat går helt bort, snabbmat känns motbjudande just nu! Har vi köpt hämtmat någon gång så tar jag en sallad. Bara tanken på alkohol gör att jag känner halsbrännan komma. Uuuusch!
Jag är sugen på salt av alla slag, mat med mycket buljong, räkor. Mjölk och te. Och ost!! Ost på salta små kex är himmelriket! Jag har också märkt att jag inte kan äta lika mycket, vilket medför att jag måste äta oftare. Jag blir skitsur när James skojar med mig och säger att jag äter hela tiden, för jag äter inte mer nu än vanligt, bara oftare.
Tror jag. Lite mer kanske. Jag har gått upp 3 kg men jag skyller på bebisen. Han lär ju väga typ 3 kg nu, eller? Nehe.

Så salt mat och mejeriprodukter är mina cravings för tillfället.

Jag på kryssningen.

Att dela nyheten

Vi väntade ganska länge innan vi berättade för folk att vi väntade barn. Anledningen till det var först och främst att man vill komma förbi "riskperioden", det kändes lite som att man skulle jinxa det om man berättade innan dess.

Sen så älskade jag faktiskt tiden när det bara var mellan oss, så privat och intimt på nåt sätt, det kändes fel att trumpeta ut det till hela världen. Hade det inte varit så att det började synas så hade jag nog kunnat vänta ännu längre med att berätta.

Men nu är det ute i det öppna, och självklart är det otroligt fantastiskt att få dela nyheten med alla! Särskilt kul var det att berätta för mina föräldrar och för James föräldrar. Hans syster skrek så jag hörde det från vardagsrummet, när James satt i telefon i köket. Hon har väntat på det här i åratal.

Mina kompisar blev chockade, eftersom jag inte ens har pratat om att skaffa barn. De är väldigt glada för vår skull men även lite oroliga för att det här ska förändra saker, att de förlorar mig som den jag var. Jag kan inte svara på hur det blir, men någonstans måste man väl ändå förbli samma människa även om man har ett annat fokus? Jag vet inte, jag ska försöka att inte förlora mig själv helt och bara vara mamma. Så lätt att säga nu, jag har verkligen ingen aning om hur det kommer bli. Ingen aning. Men jag ska försöka.



Här var jag i vecka 7 och hade precis fått reda på att jag var gravid.



English Translation

Thanks to Timmy who gave me a tips about an English translation to this blog.

As there are some of James family and also my English speaking friends who read this blog this will enable you to keep following our life! The English might not make sense at times as it is automatically translated directly from Swedish, but you should be able to work it out.

I have put a link on the top of the page, and here is also a link for the translated blog.

Rida under graviditeten

Tänk om man skulle lyssna på att råd man fick, och ta till sig av allt man läser i alla böcker. Då skulle man inte kunna äta eller göra någonting när man var gravid.

Graviditet är ingen sjukdom. Enligt vår barnmorska finns det ingenting du kan göra för att framkalla ett missfall eller skada ditt barn, förutom självklara saker som rökning, droger och alkohol. Du kan inte skada ditt barn genom att gå ut och springa, rida, åka skidor eller stå på huvudet och gala som en tupp. Däremot tycker jag att man ska lyssna extra noga på sin kropp, och säger den ifrån så ska man acceptera det.

Jag är medryttare på ett varmblodssto som heter Corvette. När jag först blev gravid så tänkte jag att jag skulle fortsätta rida tills magen var i vägen, men när man väl börjar inse att man faktiskt har en liten person i sig så blir det annorlunda. Corvette är ingen nybörjarhäst, man kan inte lita på att hon bara kommer att lunka på utan hon skyggar och bockar ibland som hästar gör. Jag har aldrig ramlat av henne, och bebisen ligger så skyddad än så länge så den skulle inte skadas om jag gjorde det, men det känns ändå inte så tryggt som jag trodde att det skulle göra.

Fina fina Corvette

För det första är jag redan lite klumpig. Jag kommer - inte - upp - på - hästen! Vilken frustration, jag som brukar studsa upp. Jag blev nästan gråtfärdig när jag för första gången kände att det tog emot, och numera är trappstegen min bästa vän. Magen är inte stor men stor nog för att vara i vägen.
Sen så känner jag mig allmänt lite småtung. På ett sätt är det underbart att sitta upp på en häst som rör sig precis som vanligt när inte jag gör det. Hon springer och hoppar som vanligt, det är som att sätta på sig en annan kropp. Men när jag red för någon vecka sen så snubblade hon till, försvann under mig och blev så förvånad själv att hon tog några bocksprång. Det var ingen fara egentligen, och jag var inte ens nära på att ramla av, men jag fick spänna till magen för att hålla balansen, och bara det kändes läskigt. Så jag säger emot mig själv. Det känns inte helt säkert, och då är det inte värt det.


Jag och Corvette spurtar i somras

Corvette ska flytta till ett nytt stall i början av februari, och då kommer jag inte att följa med. Fram tills dess rider jag men kommer att ta det lite lugnare.

James är medryttare på en arab som heter Miramis, och jag kommer fortsätta följa med honom ut och hjälpa till ett tag till. Då kan jag koncentrera mig på att verkligen lära James, ha lektioner för honom och hjälpa till från marken. Miramis är lite lugnare av sig också, så om jag blir riktigt ridsugen så kanske jag kan ta några varv på honom.

Även om det smärtar att ge upp Corvette är det något som jag har accepterat. Ridningen får läggas på hyllan nåt år, men jag kommer att komma igen!

Så nu söker Corvettes ägare Linda efter en ny medryttare åt finaste Corvette. Här är länken till annonsen.

Hur mår jag då?

Jag tycker verkligen synd om dem som mår dåligt under sin graviditet! Än så länge så har jag haft en väldig tur.

I början så kunde jag känna av lite lite illamående om jag var hungrig, och jag fick halsbränna om jag drack något sött (julmust) eller åt något fett (pizza). Jag lärde mig ganska fort vad som funkade, jag om jag bara undviker fet mat så mår jag toppen! Jag har kanske varit lite tröttare än vanligt, men vem är inte det i den här årstiden?

Just nu skulle jag vilja säga att jag mår som vanligt, riktigt bra!

Såhär måste det kännas att ha ölmage

Svara på kommentarer

Nu har jag listat ut hur man svarar på kommentarer också, istället för att skapa nya.

So keep them coming!!

Det kittlar

Jo då det kittlar visst lite på insidan av magen. Som en liten fisk som spritter till (INTE som någon äcklig fjäril). Ännu är det dock så svagt så svagt så jag kan inte vara heeeelt säker på att det inte är inbillning. Ta i lite mer bebisen, kom igen!

Åh vad jag längtar till ultraljud, längtar längtar längtar!

Att springa när man är gravid

Lite i samma anda som att man fortfarande kan rida när man är gravid, så tycker jag att man kan fortsätta springa om det är det man vill. Jag tycker att det är helt upp till var och en, mår man bra av att springa och är van vid det så ser jag ingen anledningen till att sluta.

Jag har sprungit tre gånger i veckan i flera år. Vi är ett gäng på jobbet som brukar springa på lunchrasten. Mellan 5 och 10K brukar vi avklara. Jag har sprungit några smålopp, men har aldrig känt mig manad att springa längre. Jag springer för att det får mig att må bra och jag tycker det är en fantastisk träningsform.

Jag springer fortfarande, men jag känner motvilja mot att ta ut mig på samma sätt. Jag vet att det inte är farligt, men jag vågar faktiskt inte ta i så jag blir riktigt trött. Jag tycker det känns obehagligt att spänna magen för mycket, och det är är jätte läskigt att få håll, även om jag vet att det inte är en smärta som betyder att nåt är fel. Det är bara inte värt det. Samtidigt så vill jag hålla igång eftersom jag mår bra av det. Jag tror inte alls att det skulle vara bra för mig att bara ge upp all träning och sätta mig i soffan i ett halvår.

Så jag springer, men jag tar det väldigt lugnt. Jogga är mer rätt ord. Häromdagen sprang jag 4K väldigt långsamt, och jag fick verkligen tvinga min hjärna att fatta att det är ok! Det är ok att inte springa fort eller långt, 4 kilometer är bättre än ingenting och känner jag att jag vill jogga sakta så gör jag det. Om det är någon gång i livet som jag får ta det lite lugnt så är det väl ändå nu? Jag måste nog bara få in det i huvudet.

Jag och James har börjat ta promenader tillsammans, vi var ute i över två timmar i helgen och häromkvällen tog vi en rask promenad på 7 kilometer. Det är väl så jag får göra, jogga lite lätt och komplettera med promenader. När jag blir för tung för att jogga så blir det bara promenader och när (om) jag blir för tung för det så får jag väl cykla, eller ge upp och sätta mig i en solstol, för då lär det ju vara sommar.

Lite rörigt inlägg men jag skriver bara som tankarna kommer.

Tess och jag värmer upp för ett lopp i Köping.
Det lustiga är att Tess nu ska ha barn ungefär samtidigt som mig!

Tack!

Ville bara säga tack för alla kommentarer, det gör det så roligt att skriva!!
 

Snyggaste bilden jag hittade



Pojke eller Flicka?

Så vad tror vi, kommer vi att få en pojke eller en flicka? Vi har alltid pratat om vårt framtida barn som att det skulle vara en tjej. Pratat mest tjejnamn och jag har alltid sett en liten flicka framför mig.

Men sen när jag fick veta att jag var gravid så kom en stark känsla av förvåning över mig "men, det är ju en liten kille!" vet jag att jag tänkte, förundrad. Hur vet jag det? Det vet jag inte, men jag har fortfarande den känslan och jag är så säker på att det är en pojke att vi redan kallar bebisen för "han".

Helt fel, och lite därför har vi bestämt oss för att försöka ta reda på kön när vi går på ultraljud. För mig känns det bra att veta lite mer om den som växer inne i mig, och är det då en tjej så hinner vi ställa om oss innan hon kommer.

Jag måste bara inflika att det ABSOLUT inte spelar någon roll vilket kön det blir! Det är inte så att jag hoppas på just en pojke, jag har bara den känslan av någon anledning.

Snart ska vi på vårt första ultraljud! Första gången jag ringde för att boka in fick jag en tid i slutet av februari, men de måste ha missförstått mig för det är ganska sent för ett första ultraljud förstod jag sen. Så jag ringde upp dem igen och de flyttade då tiden till 26/1.
Jag vet inte om man kan se könet så tidigt, vet ni? Då kommer jag att vara i vecka 18 + 3.

Det ska bli otroligt spännande, jag längtar!!!!!

Jag väntar inte en höna!

Jag hörde någonstans att om man inte vet om ens barn är en han eller hon så kan man kalla den för "hen".

Hen!? Höna?

Neej tack, jag tänker kalla honom för han tills någon bevisar motsatsen.

Världens fulaste bild

Eftersom jag har nytt efternamn så var jag häromdagen och fixade nytt pass. Jag hade en riktigt galen hårdag, håret stod åt alla håll och jag hade gett mig på en nödlösning med ett rosa diadem.


Galet hår

Så fick jag för mig att åka ner på stan och ta mitt passkort just den dagen. Inte för att det ska spela någon roll hur det ser ut, men jag kan nog säga ärligt att det måste vara officiellt den fulaste bilden som någonsin tagits på mig! Hahahahahaha! Jag flämtade till när de visa mig hur passet kommer se ut, men vågade inte be om att få ta om det då tanten sa "vill man ha ett modellfoto får man gå till en fotograf."
Jag gapskrattade när jag gick ut därifrån, herre gud jag kommer ju få skämmas varje gång jag ska visa det!

Det var i stort sett bara ett surt ansikte (man fick inte le), ett stort hår och en hals. Allt flöt liksom ihop till en beige massa. Jag kan inte ens förklara, jag måste nästan lägga upp en bild när jag får passet så ni kan få er ett skratt också!

Min James

James, min stora kärlek. När jag träffade honom för första gången var jag bara 18 år, och det skulle dröja nästan ett år innan vi blev ett par.

Jag jobbade för honom i England, han var manager för ett rekryteringsföretag som hyrde ut personal till event. Jag jobbade där på kvällar och helger till en början när jag var au pair, och sen heltid tills jag fick jobb på kontor.

Från början såg jag honom bara som en "vuxen" i sin kostym och slips. Det gick över i en vänskap som sedan gick över i kärlek. Redan innan vi blev tillsammans hade han hunnit bli en viktig person i mitt liv, så sen gick allting väldigt fort. Vi flyttade ihop efter bara några månader. Det kändes så rätt från början och jag har inte tvekat en sekund sen dess.

James är driven, spontan, energisk, känslosam, envis och väldigt kärleksfull. Han säger vad han tycker, blir jätte glad och jätte arg. Han ger inte upp i första taget, och har tagit till sig Sverige och svenska till hundra procent. Han jobbar hårt, somnar fort och vaknar pigg. Trivs när det är full fart men är också väldigt nöjd med att sitta hemma i soffan med våra katter. Han är min perfekta match. Vi har gemensamma intressen, samma syn på livet och vi har väldigt roligt ihop. Jag kan fortfarande inte förstå att jag hade sån tur att jag hittade honom, min stora kärlek.

Han kommer att bli en underbar pappa.

James med sin systerdotter Lily

Gravidstatus Vecka 16

Jag delar upp det här på flera inlägg, jag märker att allt jag skriver blir väldigt långt just nu. Det är för att jag har gått och haft det här i mitt huvud så länge, men vi har precis "kommit ut" med nyheten offentligt så jag har inte kunnat skriva någonting om det. Så bear with me (eller skit i att läsa min blogg).

Enligt beräkningarna så är jag just nu i vecka 16+3. Då räknar jag det som att jag är i vecka 16.

Jag har märkt att de flesta räknar det som att de är i vecka 17 nu, eftersom att de har påbörjat vecka 17, men det blir för krångligt för mig. Jag är väl 26 år tills jag fyller 27? Alltså är jag i vecka 16 tills den är avslutad, och det är den på söndag om beräkningarna stämmer.

Beräknat leveransdatum (haha jobbhuvud)... Vad heter det?? Beräknat datum (?) är 25 juni, vilket är vår bröllopsdag. Väldigt lustigt! Det kan iof komma att ändras efter ultraljud osv, och man föder väl sällan på den dagen det var meningen. Men ändå! I sommar blir det i alla fall, tänka sig!

I vecka 12 var vi hos barnmorskan och fick lyssna på det lilla hjärtat som slog snabbt snabbt. Tydligen är det ovanligt att få lyssna på hjärtat så tidigt, men jag bad om det och hon förklarade att det ibland kunde vara svårt att höra. Men vi hörde! Vilken känsla, James satt där med världens leende och bet på naglarna, haha! Det är verkligen någonting som ligger därinne.

Jag har känt hur det "pirrar till" i magen ett par gånger, men ännu inget mer än så. Och det var ett tag sen nu, så nu väntar jag otåligt på nästa livstecken. Jag behöver nog många bevis på att det finns någonting där inne innan jag ska tro på det. Så ge mig en liten puff tack, liten.

Taget vecka 16+1

Jag är stoooor! Hur ska det här sluta??

Just ja...

Jag gillar att få kommentarer! Vad som helst, det är bara kul att få bevis på att folk verkligen läser. Visst har man statistiken, men den är inte alls lika personlig.

Jag är själv urkass på att kommentera - särskilt om det är folk man inte känner - men jag har bestämt mig för att bli bättre på det.


Hej då!



Busiga Jackie

Jackie har alltid gillar stora leksaker. Hon drar hellre runt på en kudde än jagar en boll. Den där lilla katten är inte riktigt klok, hon roar och och gör oss galna genom att hitta på bus efter bus.

Igår när vi satt i soffan kom hon stolt upphoppande bärande på sulan från James sko. Hon hade alltså dragit loss den och tagit med den för att visa oss. Haha!

I morse när vi kom upp så stod inte James skor i hallen. Nej, en låg under bordet i köket, och efter lite letande hittade vi den andra i pianorummet. En katt ska inte gömma skor!


Jackie med sin sko

Åh så tomt det kommer blir utan henne.

Våra katter

För er som inte har hängt med innan så kommer här en snabb presentation av våra katter. Vi har Cornish Rex katter, som är en krullig allergivänlig ras då jag inte riktigt tål vanliga katter. De ser nog rätt roliga ut innan man har vant sig, men nu tycker vi att de är finast i världen! Det är en helt underbar ras, de är så otroligt personliga och sociala.

Vi skaffade Cider när vi flyttade till Sverige för tre och ett halvt år sen. Efter något år så blev vi fodervärdar på Curly Sue, eller Josephine som vi kallar henne.

Cider

Vi gjorde ett avtal med Twiggy på My Twigg's kattuppfödning, där vi får behålla Josephine mot att hon får ta tre kullar efter henne. I maj kom den första kullen, och en efter en har kattungarna slussats ut i världen.

Josephine, bild från Twiggy

Den sista kattungen har vi fortfarande kvar, Jackie. Hon flyttar dock till England inom kort, och vi kommer att sakna henne otroligt mycket.

Jackie

Våra katter ger oss så mycket, de är verkligen en del av vår familj. I sommar kommer vi att ta en till kull på Josephine, och jag ser verkligen fram emot en massa nya små kattungar.
Det har varit underbart att få ha dem även om det är väldigt jobbigt att ta farväl. Jackie har bott med oss i åtta månader nu, och det kommer att bli så tomt utan henne.

Våra katter

Vem är jag?

Kanske slinker det in en del nya läsare på min blogg nu när jag har en lite annan inriktning. För er vore det väl trevligt om jag presenterade mig.

Jag heter Charlotta. Jag är 26 år och bor i Kungsör i Västmanland. Dit flyttade jag tillsammans med min kärlek James år 2008, efter att ha bott i England i drygt tre år.

Vi tog ett beslut att lämna livet i England, James lämnade sitt hemland för ett nytt liv i Sverige. Vi köpte hus och skaffade katt. Fick jobb i Eskilstuna båda två. Efter en tuff tid så kan man säga att vi lyckades precis med det vi ville göra, och vi fick det livet vi drömde om när vi satt och trängdes i vår lilla men skitdyra lägenhet i Ascot.

James med sin pappa och farmor i Ascot

Förra året gifte vi oss, ett underbart bröllop där vi blandade svenska och engelska traditioner. Efter det åkte vi på en tre veckors bröllopsresa till Sydafrika.



James, jag och hans systerdöttrar

 Allting var på plats, och i planerna kändes det naturligt att börja tänka på barn! Skrämmande tanke, jag ska skriva mer om mitt förhållande till barn i ett annat inlägg. Vi blev dock överlyckliga när vi fick veta att i sommar kommer vi att bli föräldrar! En liten svensk/engelsk bebis. Det ska bli så otrooooligt spännande att ge sig in i det här nya kapitlet i livet. Ett nytt litet liv.

Det här är en magisk tid, och därför kände jag att jag ville starta upp den här bloggen. Så ni får följa med, och så att jag sen kan blicka tillbaka och minnas.


Hej hej!

 

Jag är tillbaka!

Hej igen, jag är tillbaka! Jippi?

Jaha, så länge kunde jag hålla mig från att blogga. Anledningen till att jag la ner min förra blogg var egentligen att jag kände att den hade run its course så att säga. Den hade gjort sitt. Den startade jag för att skriva om vårt bröllop, och det är nu avklarat.

Så välkomna, nya eller gamla! Jag kommer som förut att posta så mycket och ofta som jag har lust. På min förra blogg försökte jag posta tre poster per dag. Så många kommer det inte nu, men jag kan lova att det blir i alla fall något inlägg varje dag. Jag kommer att skriva så ofta jag har lust, och jag gillar att dela med mig av saker.

Kul att testa att skriva på svenska nu. Jag menar, jag är ju svensk, men jag har aldrig bloggat på svenska förut. Förlåt till de i England som har följt min blogg, men nu handlar det inte om att den engelska släkten ska följa bröllopsbestyren, utan nu skriver jag helt för min egen skull.

Enjoy!