Ful och tråkig

Jag får ofta den här känslan vid den här tiden på året. Jag känner mig ful och tråkig. Blek, glåmig och torr. Inte så konstigt kanske när man inte sett solen sen i oktober. Håret är orangeaktigt med utväxt. Snart sväller väl ansiktet upp också så man ser svullen ut till råga på allt.


Missnöjd tjej

Jag har hört att man inte ska sola när man är gravid, stämmer det? Tydligen kan man få pigmentfläckar som sen är svåra att få bort. Det vill jag ju inte, då är jag hellre blek tills bebisen kommer. Blek och fugly.

Klia klia klia

Nu har jag fått reda på en annan bieffekt av att vara gravid. Tänk när jag trodde att man bara fick en stor mage och sen kom det en bebis. Nej det är hur mycket som helst som tydligen kan hända med kroppen.

Det senaste är att det kliar på magen. Tydligen så kan man få gravidklåda eller nåt sånt, över hela kroppen. Jag vet inte om det är för att huden stretchas, eller om det är något med the good old hormones igen. Vet inte, men för mig kliar det i alla fall på magen. Den är ju spänd så det känns som att det är därför, och jag då tänker jag igen att "hur ska det då bli sen???". Den ska ju bli (typ) 53 ggr så stor!

Blir bebisen sjösjuk när jag springer?

Jag håller som jag skrev innan fortfarande igång med löpningen. Jag tänker göra det så länge det bara går, eftersom det får mig att må bra, orka mer, och förhoppningsvis återhämta mig fortare efter att bebisen kommer ut.

Jag höll upp några veckor över jul och nyår, men nu känns det som att jag är back in the game. Inte riktigt som vanligt, men så gott som. Jag började med några kortare turer, men nu är jag tillbaka till våra gamla vanliga vinterrunda på 6 km.

Idag sprang jag en runda på 6,5 km fast det var väldigt nära att jag vek av tidigt där ett tag, för jag fick sån kramp under fötterna. När jag tagit av mig broddarna och knytit om skorna blev det dock bättre.

Jag tycker att jag får lite mer "men" efter att jag har sprungit nu. Jag vet inte om det beror på graviditeten eller på att jag höll upp ett tag. Ont i vristerna och nedre delen av ryggen, och lite i höfterna. Det brukar kunna göra lite ont när man inte har rätt muskler för att springa, men så länge höll jag ju inte upp. Jag vet inte, får jag för ont får jag kanske tänka om med löpningen, men än så länge kör jag på.


I höstas provade jag på barfotalöpning. Det hade jag fortsatt med om det inte hade blivit vinter och skitkallt i backen.

Idag såg det ut såhär i skogen i Eskilstuna



Språk

Vår bebis kommer att vara halvengelsk. Även om han kommer att växa upp som ett svenskt barn så kommer han ändå alltid ha hälften av sin släkt i england (eller hon då, jag kallar honom han så länge).

England är en del av mig, och så klart i ännu högre grad en del av James. Därför är det väldigt viktigt för oss att den tar del av sitt engelska arv, och att den lär sig att prata språket redan från början. Annars kommer den inte kunna prata med sina farföräldrar, faster och kusiner mm!

Tanken är att vi ska gå tillbaka till vad vi gjorde i början när James först flyttade hit. Vi pratade svenska så fort vi var ute någonstans, men hemma pratade vi engelska. Så får vi se till att åka till England så ofta vi kan, prata med släkten i England ofta, läsa böcker och se filmer på engelska, och så klart ha mycket besök från England.

Lätt att säga men det kommer nog bli svårt att gå över till att prata engelska hemma när vi numera nästan bara pratar svenska. Man kommer säkert tycka att när den är bebis spelar det ingen roll, men de börjar ju känna igen ljud redan i magen så jag tror att man får vara väldigt noga med det där.

Om det är någon som har några tips så uppskattas det! En annan sak, hur undgår man att de får en svensk brytning??

Förlossning

Just nu känns det inte mer verkligt att jag ska föda än vad det gjorde innan jag blev gravid. Det känns väldigt långt bort, overkligt och jag har väldigt svårt att se mig själv i den situationen.

Det var som när jag åkte till England första gången, och jag visste att de körde på vänster sida. Ändå blev jag chockad över att se att de verkligen gjorde det! Så kommer det nog bli. Jag vet att jag måste föda fram den här bebisen, men ändå så kan jag inte fatta att det verkligen kommer bli så.

Jag hatar smärta, jag är inte bra på att ta smärta och jag kan tänka mig att jag kommer att tycka fruktansvärt synd om mig själv. Jag som aldrig ens har haft ont i magen. Nej än så länge ignorerar jag faktumet att jag måste få ut den här bebisen, och koncentrerar mig på att få in i mitt huvud att det faktiskt är något som växer där inne. Jag vill ha ultraljud nuuuu!

Oro

Tydligen är det väldigt olika vilken vecka man börjar känna bebisens rörelser. Jag har känt hur det fladdrar till några gånger, men nu var det några dagar sen. Då börjar jag såklart oroa mig. Hallå? Är du ok där inne? Ge mig ett tecken!

Såhär ser bebisen ut i vecka 17
Han kanske sover?

Jag läste någonstans att man kan dricka kallt vatten då de kan känna av temperaturskillnaden och försöker flytta sig bort från det kalla. Om det är sant vet jag inte, men jag hällde i alla fall i mig ett stort glas iskallt vatten, så jag nästan fick kramp i halsen. Och jag tyckte att det fladdrade till lite, men som vanligt kan jag inte vara helt säker. Det är såååå himla svagt jämt. Det är typ som när man tror att mobilen vibrerade och man fick ett sms, men så tittar man och det var inte det. En modern liknelse.

Nej nu vill jag ha bevis på att allt är bra, och jag längtar verkligen till ultraljudet nästa vecka!



Här dricker jag vin i Hyde Park. Det var ett tag sen dock.



Powerwalk med trevligt sällskap

Igår tog jag en powerwalk med en riktigt fin tjej.

Jag och fina Corvette

Tog en powerwalk i skogen

Om något skulle gå fel

Vi fick tips från Tess att en bekant till henne skulle sälja sin bilbarnstol.

En del säger att det är modigt att köpa på sig en massa saker, "ifall något skulle gå fel". Men de säger ju att efter vecka 12 är de största riskerna förbi, så då började i alla fall jag slappna av.

Jag tycker det är skönt att ha så mycket som möjligt klart, plus att man delar upp kostnaderna om man köper lite i taget.

Så vi åkte och tittade på bilbarnstolen, som var jätte fin, så vi slog till. Det är en grå Acta Graco med bas, och med ett extra babyskydd till huvud osv när de är riktigt små.


Inte exakt den här men typ.

Vi bar in den och Cider bestämde på en gång att det var hans nya säng, så nu har vi låst in den i ett förråd i källaren.
Skönt att de två stora sakerna som vagn och bilstol är avklarade, nu kan vi både få hem vårt barn och ta med det när vi ska gå någonstans.

Trött

Jag har varit så trött på senaste tiden. Lätt att skylla på graviditeten, men jag brukar bli väldigt trött den här årstiden. Det är så mörkt hela tiden, när man åker till jobbet och när man åker hem. Dagarna är gråa. Allt jag känner för att göra är att krypa ner i sängen och soooova!

Jag hoppas att energin kommer tillbaka lite när det börjar bli ljusare. Jag försöker hålla igång och springa på luncherna, men springer nu två ggr istället för tre ggr i veckan. Så går vi lite mer promenader istället. Det är ändå skönt att vara ute en stund på lunchen, då det är enda gången jag ser solen dagsljuset i veckorna.

Ikväll är jag dock i stallet, vilket brukar pigga upp mig när jag väl kommer dit. Bara två veckor kvar nu tills Corvette ska flytta och jag blir hästlös efter över två år med medryttarhäst.


Får den här bilden er också att gäspa?



Barnvagn

Vi fick en jätte fin julklapp av James föräldrar. Eller bebisen fick en julklapp kan man säga. När de var här över nyår så köpte de en barnvagn åt oss.

James tog med dem in till Västerås och gick runt i alla babyaffärer de har. Jag var inte med och valde, eftersom jag jobbade. Jag vet ju inte mer om barnvagnar än vad James gör, så jag litade fullt på hans beslut. Det brukar bli bra, och för mig spelar det ingen roll hur vagnen ser ut, bara den funkar.

De kom i alla fall hem med en superfin vagn - en svart, grå och röd Crescent.


Här ska du få åka

Den verkar jätte bra, man kan flytta handtaget så man kan ha bebisen mot sig, eller bort från sig om den vill titta ut - som på bilden. Det går även att ställa om den när de är lite större och vill sitta upp.

Jag har nästan aldrig kört en barnvagn, förutom min lilla dockvagn när jag var liten. Men den använde jag nog mer som karusell till dockorna och körde så fort jag kunde, eller så försökte jag köra katten i den.

Tur att man är van att köra skottkärror i stallet.

Här ska du bo!

Här ska du bo bebisen, det här blir ditt rum. Jag hoppas att du kommer trivas, och jag lovar att vi ska göra det fint där inne innan du flyttar ut från min mage.

Vi har egentligen tre tomma sovrum i vårt hus (vi köpte det största hus vi hittade), men det här rummet känns av någon anledning bäst. Eller ja, ett av dem ligger i källaren och det känns ju inte så aktuellt, men av de två som står tomma här uppe så tyckte vi att det här skulle passa bäst som barnkammare.

Vi vill egentligen riva ut allt och byta golv och garderober och så vidare, men det får vänta tills bebisen är lite större och faktiskt kommer att använda sitt rum lite mer. I början sover den väl inne hos oss eftersom vi annars måste springa genom hela huset på natten. Vi tänker måla väggarna vita och sätta upp en fin och kul fondvägg som passar en liten bebis. Vi vill gärna ha vita möbler som man kan matcha med färglada mattor och tavlor osv. Det kommer nog bli jätte fint!

Jag skulle älska att ha en fin tapet med katter på, är det någon som har något tips på var man skulle kunna hitta sådana?

Jag kommer att uppdatera renoveringsarbetet här, så snart vi sätter igång!

Bild kommer sen!

Små guldkorn

Våra kompisar som också bor i Kungsör kom över på en fika i helgen. De är faktiskt de enda vi känner i Kungsör, eftersom vi båda jobbar i Eskilstuna och sällan är där. Det kommer antaligen förändras när man gått i föräldragrupper osv. Jag hoppas det, annars kommer jag bli väldigt ensam som mammaledig!

Hur som helst så erbjöd de sig att ibland hjälpa till med bebisen. Ta med honom på en promenad om vi behöver sova, eller duscha, eller vad som helst. Just de där haltimmes-pauserna var guld värda för dem när de precis hade fått sin lilla. Camilla har sina föräldrar i Kungsör, men eftersom vi inte har det så ville de att vi ska veta att de finns. Det känns ju underbart att veta, jag hade inte ens tänkt på sånt, att man kan behöva hjälp ibland.

Självklart kommer vi att kunna få hjälp på andra håll, av mina föräldrar och syster kanske och andra kompisar. Men vi är så tacksamma för att veta att det finns någon i närheten som ställer upp när det behövs.

Törstig katt

Det här är anledningen till att vi inte kan ha vattenglas vid sängen.

Älskade lilla Jackie. I helgen lyckades vi sova en hel natt med dörren till sovrummet öppen! Första gången någonsin som det funkar med henne utan att hon väcker oss, hon sov vid våra fötter hela natten. Pluttan.

Att färga håret

Precis innan jag fick veta att jag var gravid så höll jag på att färga mitt hår. Jag har alltid varit blond, men ville ha en förändring och färgade det brunt i somras. När jag sen ville bli blond igen så gick det bara inte! Jag fattade ingenting, färgen tog inte trots att jag färgade om och om igen. Nu vet jag varför, tydligen funkar inte håret som vanligt när man är gravid.

Nedan är mina försök att bli blond igen. Det blev bara mörkare! Haha!




Sen blev det orange färgat

Efter 8 ggr lyckades jag dock komma tillbaka i närheten av min vanliga färg. Stackars hår.

Så hur är det nu, får man färga håret när man är gravid?

Det var min första fråga till barnmorskan eftersom jag hade hört någonstans att man inte ska det, och fick panik för jag trodde att jag kunde ha förgiftat barnet. Men så är det inte. Det är ingen fara. Kanske var det så förr i tiden med de hårfärgerna, men som det är nu finns det inga bevis på att det skulle kunna skada barnet på något sätt. Frisörer jobbar ju trots att de är gravida liksom. Phew!!

Hur stor ska jag bli?

Allvarligt talat, hur stor är det tänkt att jag ska bli?? Jag tycker redan att magen är spänd, såhär stor har jag aldrig varit förut och det känns ovant. Jag känner mig klumpig och tycker magen är i vägen när jag ska böja mig ner. Iof tycker jag att min mage är mindre idag än vad den var i helgen, är det normalt!?? Bebisen kan ju inte bara ha försvunnit eller krympt? Kan den ha flyttat sig, eller är det beroende på vad man har ätit osv?

Framåt kvällen kom den tillbaka lite.
(Vecka 17+1)

Jag kan inte fatta att jag ska bli så mycket större. Hur är det möjligt? Herre gud vad min mage kommer spricka, jag kan bara inte tänka mig att den kan tänja ut sig så mycket. Bebisen kommer jag kunna klättra ut genom sprickorna tillslut.

Revbensspjäll

James kliar mig på ryggen.

James: Det känns som att dina revben har flyttat sig bak på ryggen.
Jag: Men älskling... De går ju hela vägen runt liksom....
James: Ja just ja.

Jag och min fina James

Härlig helg

Sammanfattning av helgen:

Ost, kompisar, skräckfilm, tåg, sovmorgon, vänner, mat, musik, fika, ridning, film. Kärlek.


Underbar perfekt helg!

Så nu ändras livet för alltid...

- Du inser väl att ert liv aldrig mer kommer att bli detsamma nu, sa James pappa när vi firade nyår med dem i Sälen.

Ja, det gör jag. Jag inser vad det innebär att ha barn. Hur man kan undgå att höra historier om alla sönderstressade småbarnsföräldrar? Jag tycker (sticker ut hakan) att man hör mycket mer negativt om att ha småbarn än positivt. Länge tänkte jag "men varför SKAFFAR folk barn då, om det nu är så farligt? Och inte nog med det, de skaffar flera!"

Jag har dock funderar på det här (under flera år), och kommit fram till att folk gillar att klaga. Det inkluderar mig själv! Man kommer sällan tillbaka efter en springtur och babblar om hur bra det kändes. Man klagar hellre på att det var jobbigt i uppförsbacken, att man fick lite ont i knät, att det blåste kallt. Inte att det sen gick lätt i nedförsbacken, att solen sken och att man såg en fin fågel.

Nej man måste få spy ur sig, och det gör man ju inte till sina barn, utan till andra vuxna. Alltså pratar småbarnsföräldrar om hur trötta de är, hur mycket tvätt det blir, hur lite tid man får över. Att man saknar sovmornar. Det måste man ju få göra också, klaga.
Sen går de hem till sina älsklingar, sina små ögonstenar, som de egentligen tycker är det mest fantastiska som någonsin hänt dem. De kan inte ens tänka sig livet utan dem, även om de ibland tänker tillbaka på tiden när de kunde sitta och äta frukost i lugn och ro. Det har jag kommit fram till, rätta mig om jag har fel.

Anledningen till att jag faktiskt har lite koll på hur det är att ha barn är att jag har varit au pair. Alltså bott hos en familj i England och tagit hand om deras barn. Där tror jag på ett sätt att man får allt det negativa med barn, utan så mycket av det positiva som det säkert är att vara förälder. Trots att "mina" två tjejer var jätte gulliga egentligen, och vi hade kul ibland, så tyckte jag att det var så otroligt tufft. Att vara ansvarig för någon annans två barn, reda ut syskonrivalitet, bråka om läxor och sovtider. När man är 18 år. Det fick mig att rygga flera steg tillbaka i tanken på att skaffa egna barn. Jag har aldrig känt att jag aldrig vill ha barn, men då bestämde jag mig för att jag definitivt ville vänta en hel del år innan det var dags för mig själv. Och det gjorde jag ju.

Även efter att jag träffade James, vi flyttade ihop och efter tre år tillsammans så köpte vi hus. Även då kände jag att jag inte var redo. Det var fortfarande för mycket jag ville göra. Resa lite, komma igång med ridningen igen, bli fit, festa, åka skidor.

Allt det gjorde jag under våra första år i Sverige. Efter att ha varit ganska ensam i England njöt jag av mina vänner och av att vara hemma igen. Vi renoverade huset, vi reste och vi gifte oss. Umgicks med varandra. Reste lite till.

Sen var jag redo. Verkligen redo! Och exalterad över att påbörja ett nytt kapitel i livet. Den här bebisen kommer efter år och år av planering och eftertanke.

Så ja, jag vet att livet kommer att förändras, och jag är redo!

Det här med att förlora figuren

Nu är jag här, i den situationen jag alltid har vetat kommer att komma för eller senare. Det är nu. Jag är gravid, min kropp växer jag och kan inte göra något åt det. Jag ska gå upp i vikt, jag ska bli tjock. Hela min kropp ställer om sig och ett eget liv växer inuti den. Konstigt va?

Det första som är konstigt är att det inte känns konstigt, som jag trodde att det skulle. Det känns precis så naturligt som det är.

Min kropp kommer alltså att förändras, och det kommer ta lång tid innan den är tillbaka till vad den var innan. Jag som inte ens var helt nöjd innan, jag kommer väl skratta åt mig själv ett år från nu. Ha! Men det känns som att varje sak har sin tid, magrutor har sin, och graviditeten har sin. De har inte med varandra att göra.

Ibland kan jag känna mig lite klumpig, titta ner på min mage och flämta till för jag undrar vad som hänt med den! Sen kommer jag på, det ska ju vara så. Jag är ju gravid, ja just ja. Phew.

Såhär ser den inte ut nu

 Jag känner mig inte stressad över att gå upp i vikt, i alla fall inte än så länge. Och jag kommer inte stressa mig i form igen. Det får ta den tid det tar, det är ingen prioritering. När vi väl har fått vår lilla bebis så kommer det ta upp det mesta av mig, och jag har svårt att se framför mig att jag snörar på mig löparskorna så snart bebisen är ute. Nej är det någon gång i livet man får och ska ta det lite lugnt så är det då.

I somras

Jag lever ett ganska aktivt liv, så jag tror att tids nog så kommer det gå av sig självt. Tar det två år så gör det det, men jag är ganska säker på att jag kommer komma tillbaka tids nog.

En liten kommentar bara till de som säger "men du är ju naturlig så vältränad, det kommer inte att vara något problem". Nja. Jag tror inte att någon bara är vältränad utan att jobba för det, jag har slitit väldigt hårt de senaste åren. Sprungit, ridit, gjort utmaningar med magövningar och armhävningar.
Så även om vissa har det lättare än andra så krävs det ändå en hel del jobb för att hålla sig i form.