Pappan och förlossningen

När det kommer till en graviditet/förlossning så ligger det väldigt lite fokus på pappan. Det är inte många som frågar hur han mår, om han är nervös eller rädd eller om det är något han undrar över. Ändå är det han som förväntas finnas där som en klippa, någon som tar hand om en under graviditeten och finns som ett lugnt stöd under förlossningen.

Jag kan tänka mig att det är fruktansvärt stressande och läskigt att stå vid sidan om på en förlossning och inte riktigt veta vad som förväntas av en. Det är ju ändå hans barn som ska födas, av hans älskling som kommer att gå igenom något så smärtsamt så att hon kanske helt stänger honom ute.
Eller svär och skriker åt honom när han försöker hjälpa till.

Jag vill ha James där, utan tvekan! Jag behöver honom där när det är dags, så vi kan gå igenom det tillsammans. Jag kommer vara rädd och ha ont och då är han den jag vill ha hos mig. Jag ser dock inte fram emot att han ska se mig i den situationen, med allt äckel och skit som hör till en förlossning. Jag vill inte att han ska stå där nere och titta när bebisen kommer, för usch det skulle nog avskräcka många och jag vill inte utsätta honom för det. Jag vill ha honom uppe hos mig. Jag vet att han kommer att vara ett underbart stöd.

Pappan förväntas hålla reda på allt medan mamman ska föda. Köra till sjukhuset, hålla handen, prata med barnmorskor och doktorer, passa upp på mamman och samtidigt vara lugnande och trygg.

Man måste se till att ta hand om sin partner, prata med varandra om hur man känner och se till att han vet vad man förväntar sig av honom. Det är en lika stor dag för oss båda.

James med sin systerdotter Lily