Det här med att förlora figuren

Nu är jag här, i den situationen jag alltid har vetat kommer att komma för eller senare. Det är nu. Jag är gravid, min kropp växer jag och kan inte göra något åt det. Jag ska gå upp i vikt, jag ska bli tjock. Hela min kropp ställer om sig och ett eget liv växer inuti den. Konstigt va?

Det första som är konstigt är att det inte känns konstigt, som jag trodde att det skulle. Det känns precis så naturligt som det är.

Min kropp kommer alltså att förändras, och det kommer ta lång tid innan den är tillbaka till vad den var innan. Jag som inte ens var helt nöjd innan, jag kommer väl skratta åt mig själv ett år från nu. Ha! Men det känns som att varje sak har sin tid, magrutor har sin, och graviditeten har sin. De har inte med varandra att göra.

Ibland kan jag känna mig lite klumpig, titta ner på min mage och flämta till för jag undrar vad som hänt med den! Sen kommer jag på, det ska ju vara så. Jag är ju gravid, ja just ja. Phew.

Såhär ser den inte ut nu

 Jag känner mig inte stressad över att gå upp i vikt, i alla fall inte än så länge. Och jag kommer inte stressa mig i form igen. Det får ta den tid det tar, det är ingen prioritering. När vi väl har fått vår lilla bebis så kommer det ta upp det mesta av mig, och jag har svårt att se framför mig att jag snörar på mig löparskorna så snart bebisen är ute. Nej är det någon gång i livet man får och ska ta det lite lugnt så är det då.

I somras

Jag lever ett ganska aktivt liv, så jag tror att tids nog så kommer det gå av sig självt. Tar det två år så gör det det, men jag är ganska säker på att jag kommer komma tillbaka tids nog.

En liten kommentar bara till de som säger "men du är ju naturlig så vältränad, det kommer inte att vara något problem". Nja. Jag tror inte att någon bara är vältränad utan att jobba för det, jag har slitit väldigt hårt de senaste åren. Sprungit, ridit, gjort utmaningar med magövningar och armhävningar.
Så även om vissa har det lättare än andra så krävs det ändå en hel del jobb för att hålla sig i form.