Att dela nyheten

Vi väntade ganska länge innan vi berättade för folk att vi väntade barn. Anledningen till det var först och främst att man vill komma förbi "riskperioden", det kändes lite som att man skulle jinxa det om man berättade innan dess.

Sen så älskade jag faktiskt tiden när det bara var mellan oss, så privat och intimt på nåt sätt, det kändes fel att trumpeta ut det till hela världen. Hade det inte varit så att det började synas så hade jag nog kunnat vänta ännu längre med att berätta.

Men nu är det ute i det öppna, och självklart är det otroligt fantastiskt att få dela nyheten med alla! Särskilt kul var det att berätta för mina föräldrar och för James föräldrar. Hans syster skrek så jag hörde det från vardagsrummet, när James satt i telefon i köket. Hon har väntat på det här i åratal.

Mina kompisar blev chockade, eftersom jag inte ens har pratat om att skaffa barn. De är väldigt glada för vår skull men även lite oroliga för att det här ska förändra saker, att de förlorar mig som den jag var. Jag kan inte svara på hur det blir, men någonstans måste man väl ändå förbli samma människa även om man har ett annat fokus? Jag vet inte, jag ska försöka att inte förlora mig själv helt och bara vara mamma. Så lätt att säga nu, jag har verkligen ingen aning om hur det kommer bli. Ingen aning. Men jag ska försöka.



Här var jag i vecka 7 och hade precis fått reda på att jag var gravid.