Så nu ändras livet för alltid...

- Du inser väl att ert liv aldrig mer kommer att bli detsamma nu, sa James pappa när vi firade nyår med dem i Sälen.

Ja, det gör jag. Jag inser vad det innebär att ha barn. Hur man kan undgå att höra historier om alla sönderstressade småbarnsföräldrar? Jag tycker (sticker ut hakan) att man hör mycket mer negativt om att ha småbarn än positivt. Länge tänkte jag "men varför SKAFFAR folk barn då, om det nu är så farligt? Och inte nog med det, de skaffar flera!"

Jag har dock funderar på det här (under flera år), och kommit fram till att folk gillar att klaga. Det inkluderar mig själv! Man kommer sällan tillbaka efter en springtur och babblar om hur bra det kändes. Man klagar hellre på att det var jobbigt i uppförsbacken, att man fick lite ont i knät, att det blåste kallt. Inte att det sen gick lätt i nedförsbacken, att solen sken och att man såg en fin fågel.

Nej man måste få spy ur sig, och det gör man ju inte till sina barn, utan till andra vuxna. Alltså pratar småbarnsföräldrar om hur trötta de är, hur mycket tvätt det blir, hur lite tid man får över. Att man saknar sovmornar. Det måste man ju få göra också, klaga.
Sen går de hem till sina älsklingar, sina små ögonstenar, som de egentligen tycker är det mest fantastiska som någonsin hänt dem. De kan inte ens tänka sig livet utan dem, även om de ibland tänker tillbaka på tiden när de kunde sitta och äta frukost i lugn och ro. Det har jag kommit fram till, rätta mig om jag har fel.

Anledningen till att jag faktiskt har lite koll på hur det är att ha barn är att jag har varit au pair. Alltså bott hos en familj i England och tagit hand om deras barn. Där tror jag på ett sätt att man får allt det negativa med barn, utan så mycket av det positiva som det säkert är att vara förälder. Trots att "mina" två tjejer var jätte gulliga egentligen, och vi hade kul ibland, så tyckte jag att det var så otroligt tufft. Att vara ansvarig för någon annans två barn, reda ut syskonrivalitet, bråka om läxor och sovtider. När man är 18 år. Det fick mig att rygga flera steg tillbaka i tanken på att skaffa egna barn. Jag har aldrig känt att jag aldrig vill ha barn, men då bestämde jag mig för att jag definitivt ville vänta en hel del år innan det var dags för mig själv. Och det gjorde jag ju.

Även efter att jag träffade James, vi flyttade ihop och efter tre år tillsammans så köpte vi hus. Även då kände jag att jag inte var redo. Det var fortfarande för mycket jag ville göra. Resa lite, komma igång med ridningen igen, bli fit, festa, åka skidor.

Allt det gjorde jag under våra första år i Sverige. Efter att ha varit ganska ensam i England njöt jag av mina vänner och av att vara hemma igen. Vi renoverade huset, vi reste och vi gifte oss. Umgicks med varandra. Reste lite till.

Sen var jag redo. Verkligen redo! Och exalterad över att påbörja ett nytt kapitel i livet. Den här bebisen kommer efter år och år av planering och eftertanke.

Så ja, jag vet att livet kommer att förändras, och jag är redo!