Som jag har skrivit om förut så tycker jag om att ha mycket
information innan förlossningen. Jag fick en jätte bra bok av min kompis Madde. Det är en bok om graviditet och förlossning, men berättat som från en tjejkompis till en annan. Alla äckliga detaljer frontas.
Först blev jag chockad och förskräckt av vissa saker som kan hända (
bajs, spyor), men sen kände jag ändå att jag vill veta! Jag vill vara förberedd på alla konstiga och äckliga och läskiga saker som kommer hända. Om det då gör det så vet man att det är normalt och ingen fara.
Här är min bild av förlossningen, sammanfattat med alla tips jag har läst mig till:
Först börjar värkarna, och då ska man ta en värk i taget och försöka att inte tänka framåt alltför mycket. Kanske ta ett bad hemma eller försöka ta en promenad. Bara försöka klara nästa värk, inte få panik, och försöka slappna av mellan dem. En i taget.
Sen åker man in till sjukhuset, och då kan man ta med sig en kudde i bilen som man kan bita eller skrika ner i när det gör ont. Fortfarande tar man en värk i taget, acceptera smärtan och tänk inte på att det kommer bli värre.
När man kommer till sjukhuset kommer den värsta biten tror jag. Man får vänta vänta vänta, en del tar lavemang och ett bad. Man suger på lustgasen och försöker uthärda värkarna bäst man kan. Där kan det nog bli frustrerande om man känner att det aldrig händer nåt, men fortfarande måste man försöka ta en värk i taget. De blir värre, man börjar tappa orken, men man måste skjuta bort alla tankar som "jag klarar inte det här". Försök istället att acceptera att det gör ont att föda barn. Kanske tar man epudural nu, jag vet inte riktigt hur jag vill göra där.
Efter en lång väntan är det dags att krysta. Folk beskriver det som att vara riktigt dålig i magen och känna ett tryck som att man måste gå på toa. Och tydligen är det precis samma känsla "
like you are taking a big shit" sa James mamma. Haha!
Där fick jag följande tips:
jobba med smärtan! Det enda sättet att få slut på den här är att få ut bebisen, så möt smärtan och använd den. Kämpa fysiskt för att få ut den brinnande fotbollen (som någon har beskrivit det!). Många säger att det här är den lättare delen, eftersom man faktiskt aktivt gör någonting istället för att bara ligga och ha ont.
Så, tjohej så är det över.
 |
| Så får man en sån här. |
Bild från se.babycenter.com
Det här är alltså min bild av det hela, men man vet ju aldrig hur det kan gå.
Jag kommer vara livrädd, det vet jag, men samtidigt känner jag mig mer och mer redo. Det handlar bara om en eller kanske två dagar i livet, sen är det över.
En del är förvånade över hur lätt det ändå gick, och en del tyckte att det var värre än de hade kunnat föreställa sig. För vissa gick det så snabbt att de knappt hann fatta det och andra blev hemskickade när de trodde att det var dags. En del tycker bara det var en magisk upplevelse, medan andra minns allt som i en dröm.
Det alla berättelser har gemensamt är att så snart bebisen är ute så är smärtan borta, och allt var värt det.
